Juvelen heter Project Playground och är en välgörenhetsorganisation
som baserar sig på två olika verksamheter. De erbjuder fritidsaktiviteter efter
skolan för barn som bor i slumområdet och de driver ett dagcenter för
funktionshindrade barn och unga vuxna. Vad som förenar de båda programmen är
deras vision om att ALLA barn ska få vara barn. ALLA barn har rätt till lek och
rekreation. ALLA barn behöver uppmärksamhet, uppmuntran, trygghet och inte
minst kärlek för att kunna tro på sig själva och inse sitt mänskliga värde.
Det som skapar den underbara stämningen och kärleksfyllda
atmosfären, så påtaglig att det går att röra vid den, är människorna. Både
barnen och personalen. De är som en stor familj där ingen lämnas utanför och där
alla bryr sig om varandra och respekteras. Det är en plats som kan liknas vid
ett pussel; var och en är unik och med avsaknadenav en enda bit går enigheten
förlorad.
Jag har aldrig
tidigare träffat personer som är så engagerade, drivkraftiga och passionerade
över sitt arbete som personalen på Project Playground. De är inte bara en
anställd som infinner sig på arbetsplatsen under de timmarna som står noterat i
deras kontrakt. För dem är Project Playground mer av en livsstil. De är tillgängliga
för barnen alla timmar på dygnet, alla dagar om året. Vare sig de är i behov av
emotionellt eller praktiskt stöd. Samma värderingar som inom en välfungerande
familj. Det kallar jag en ansvarsfull och engagerad personal.
Och i den här världen fick jag möjlighet att leva i några månader.
Min uppgift var att assistera i uppstarten av en verksamhet som riktar sig till
funktionshindrade personer. Det innebar en hel del administrativt arbete. Men det
innebar självklart att jag även fick tillfälle att spendera mycket tid med de
första sex deltagarna. På så vis lärde jag känna sex underbara unga människor. Unga
människor som innan den dagen de kom till Project Playground mer eller mindre
hade varit instängda i sina hem, uteslutna från all form av social aktivitet –
på grund av sina mentala funktionshinder. Att vara funktionshindrad är
dessvärre än idag oerhört stigmatiserat i Sydafrika och många anser det vara
resultatet av en förbannelse eller en förhäxning. Det gör dem till lätta offer för påhopp och
ofta innebär bara deras uppenbarelse en stor skam för familjen. Sorgligt nog
leder det till att anhöriga håller dem isolerade från omvärlden.
Lika beklämmande som det var att se deras uppdämda behov av
närhet, lika upplyftande kändes det att se deras glädje över att få ingå i ett
socialt sammanhang. Aldrig tidigare har jag på ett sådant tydligt sätt upplevt
den positiva inverkan som medmänsklighet, uppmärksamhet och omtänksamhet har på
oss människor. Men nu vet jag. Jag vet att
det kan förvandla en blyg, reserverad och närmast aggressiv person till en gladlynt,
humoristisk och charmerande individ. På bara några veckor. Att på nära håll få
följa deras utvecklingskurva var helt fantastiskt.
All it
takes is love. Ja, utan att ha tänkt på det förut verkar omtanke och
kärlek utgöra förutsättningar för vår utveckling. För att våga utvecklas. Och ta
steget till att börja visa vem man egentligen är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar