måndag 29 april 2013

Long beach, Perhentian Island (Kecil), Malaysia

En kritvit sandstrand mot en bakgrund av grönskande tropisk skog. Kristallklart, azurblått vatten. Några enkla restauranger och ett antal bungalows och ett fåtal större byggnader. Det är vad som först möter den som anländer till Long beach på den lilla ön Perhentian Kecil i nordöstra Malaysia. Och det är inget dåligt första intryck, det kan jag lova! Vid närmare bekantskap med ön upptäcks den speciella atmosfär och gästvänlighet som möter en vart man än går. Här finns en genuin vänlighet och öppenhet  bland ”ö-befolkningen”  - ett karaktärsdrag som på många andra turistdestinationer har försvunnit för längesedan.


Men det är inget ställe för en person med en överaktiv personligheten. Det här är en plats för avkoppling och avskärmning från den ”riktiga” världen. Och det i en miljö som man aldrig blir riktigt mätt på. Det svåraste beslutet du konfronteras med är vad på menyn som du ska välja. Eller vilket cyklop du ska använda vid snorkelutflykten. Det är en plats där dagarna rättas efter solens rörelse på himlavalvet. Här är sandaler onödiga och är utbytt av sand mellan tårna. Från morgon till kväll. Det är en plats som ger balsam för själen.
Även under vattenytan finns det anledning för njutning och fascination. I det varma vattnet finns både jättesköldpaddor, färgglada fiskar och hajar – de vänliga revhajarna. Om man vill ha ett litet avbrott från strandlivet är dykning eller snorkling aktiviteter som jag starkt kan rekommendera.
Blir det då aldrig långtråkigt när dagarna här inte innehåller så stor variationsrikedom? Personligen är svaret otvivelaktigt ”NEJ”. Jag har aldrig känt mig uttråkad en enda sekund av de ca tio gångerna som jag har varit där - och då är jag en ganska rastlös person! Jag tror det beror på det lugn som infinner sig inombords så snart man sätter sin fot på Long beach. Det svåraste av allt under en vistelse här är den dagen man måste lämna ön…

fredag 26 april 2013

Lapa, Rio de janeiro, Brasilien

För party-prissen är området Lapa ett äkta paradis! Barer och klubbar så långt ögat kan nå. Likaså festglada människor så långt ögat kan nå. Tillsammans skapar det en härlig stämning vilket gör att varje helg känns som en gigantisk festival. Klassiska sambarytmer, house, techno eller jazz. Det finns något för alla smaker. Och alla åldrar. För i Rio älskar ALLA att ta på sig dansskorna och dansa loss tills solen går upp nästa morgon. För dem är det mer av en livsstil än en isolerad händelse.
För Cariocas är livet en fest!
Även om det mesta som kretsar kring dans och musik sker inne på klubbarna så är den inofficiella underhållningsarenan ute på gatorna ett alternativ som är väl så roligt. Och ännu mer stämningsfull! Den som inte orkar stå och köa eller inte har lyckats ta sig in till de överbefolkade uteställena behöver därmed inte bli besviken. Skickliga gatuband som spelar medryckande sambatoner sprider en underbar atmosfär och lockar till sig många i vimlet. Helt plötsligt har det uppstått ett spontant dansgolv av danssugna människor och ytterligare ett bidrag till den stora folkfesten som pågår i den varma Rio-natten har bildats. I min bok är det en sådan festnatt som jag sedan bär med mig i minnet för alltid.

Ipanema, Rio de Janeiro, Brasilien

Kanske inte like berömd som Copacabana men stranden Ipanema är ett fenomen i sig.

Under sommarmånaderna belägras Ipanema framförallt av Cariocas. Baserat på lokal härkomst, sexuell läggning, smutstolerans, personlig preferens och andra faktorer delas stranden in i spontant uppkomna, men i många fall tydliga sektioner. På så vis har alla har möjlighet att känna en tillhörighet och var man hör hemma i detta myller av människor. Särskilt uppenbar är den gruppering och sektion som samlar soltörstande homosexuella personer. Här vajar de regnbågsfärgade flaggorna från morgon till kväll.

Trots olika grupptillhörighet har människorna som föredrar Ipanema en omisskännelig gemensam nämnare – de värderar ett vackert yttre och en välsvarvad kropp högre än någonting annat. Var man än tittar är det solbrända muskulösa kroppar. Då det traditionella brasilianska badmodet består av några trådar och minimala tygstycken är det inte mycket som lämnas fantasin… Även för någon som skulle vilja undvika att se dessa perfekta varelser är det en omöjlighet. Samtidigt är det som att sitta på första parkett på en föreställning. Det är sant nöje att beskåda detta skådespel som pågår precis framför ens ögon ända fram till dess att solen sänker sig ner bakom de två bergstopparna Dos Hermanos. 

Jesusstatyn, Rio de Janeiro, Brasilien

Om inte Copacabana utgör en tillräckligt starkt symbol för Rio de Janeiro är  den mäktiga Jesusstatyn otvivelaktigt stadens absolut främsta ikon. Som en skyddande ängel blickar han ut över staden och med sina utbredda armar vakar han över alla Cariocas. Det är en imponerande syn. Inte konstigt att Rios invånare känner en stor stolthet över honom.  

Att komma upp och beskåda statyn på nära håll är därför nästintill overkligt och överväldigande. Så många gånger som man har sett honom på TV och som en liten figur nerifrån staden. Helt plötsligt tronar han upp stor och pampig framför ens ögon, så nära att man till och med kan ta på honom. Det är faktiskt riktigt coolt. Han är cool. JAg blev starstrucked. Och ändå handlar det bara om en staty...!
Väl däruppe förstår jag även varför han valde Corcovados topp till den plats som han för evigt skulle stå fastgjuten vid. Det finns ingen annan plats i Rio där utsikten är så magnifik som härifrån. Om man inte tidigare har förstått vilken vacker stad Rio är med dess berg, bukter och stränder så förstår man det vid ett besök uppe hos Jesus. Hade jag kunnat bygga mig en liten bungalow vid hans fötter hade jag gärna gjort det.
För dig som är ute efter en utmaning och hellre vill se hela den här upplevelsen som en belöning för hårt arbete finns möjligheten att vandra/klättra upp till toppen. Det är mitt mål nästa gång!

Copacabana, Rio de Janeiro, Brasilien

Vad vore Rio utan Copacabana? Likt ett mytomspunnet väsen breder sig denna, förmodligen mest välkända strand i världen, majestätiskt ut sig längs den minst lika berömda strandpromenaden. När man först sätter foten på promenadens kurvformade mönster och därefter tar steget över till den heta sanden känns det nästan som att befinna sig på helig mark.

En varm, solig dag sjuder här ett liv som är en upplevelse i sig. Med sitt starka varumärke och berömmelse har Copacabana en enorm attraktionskraft på turister från när och fjärran. Varken det smutsiga vattnet, den inte alltför mjuka och finkorniga sanden eller den ofattbara trängseln avskräcker från att ta sig hit. Stranden är i topp över must-sees för vilken besökare som helst.
För många Cariocas – invånarna i Rio – är Copacabana så mycket mer än bara en strand. Här pågår en del av livet. Den utgör en social träffpunkt, en plats för motion och sportaktiviteter, en matplats i utomhusmiljö och för militären en ypperlig plats för hårda träningspass.
Det finns en dag varje år då Copacabana överträffar sig själv både vad gäller tillströmningen av människor och höjden av stämning. Jag talar om nyårsafton. Två miljoner människor vallfärdar den här kvällen till stranden för att tillsammans fascineras av magiska fyrverkerier. Det skapar en obeskrivlig känsla som jag önskar alla att få uppleva minst en gång i livet.
                                                                                                                                                            
                                                                                                                                                                                   det

torsdag 28 mars 2013

Project Playground – en oas för utveckling i den sydafrikanska slummen

I slumområdet Langa strax utanför Kapstaden finns en fantastisk juvel som, till skillnad från vanliga juveler, inte ser mycket ut för världen från utsidan. Men när man väl kommer innanför väggarna finner man en värld fylld av energi, kärlek och omtänksamhet.

Juvelen heter Project Playground och är en välgörenhetsorganisation som baserar sig på två olika verksamheter. De erbjuder fritidsaktiviteter efter skolan för barn som bor i slumområdet och de driver ett dagcenter för funktionshindrade barn och unga vuxna. Vad som förenar de båda programmen är deras vision om att ALLA barn ska få vara barn. ALLA barn har rätt till lek och rekreation. ALLA barn behöver uppmärksamhet, uppmuntran, trygghet och inte minst kärlek för att kunna tro på sig själva och inse sitt mänskliga värde.
Det som skapar den underbara stämningen och kärleksfyllda atmosfären, så påtaglig att det går att röra vid den, är människorna. Både barnen och personalen. De är som en stor familj där ingen lämnas utanför och där alla bryr sig om varandra och respekteras. Det är en plats som kan liknas vid ett pussel; var och en är unik och med avsaknadenav en enda bit går enigheten förlorad.
 Jag har aldrig tidigare träffat personer som är så engagerade, drivkraftiga och passionerade över sitt arbete som personalen på Project Playground. De är inte bara en anställd som infinner sig på arbetsplatsen under de timmarna som står noterat i deras kontrakt. För dem är Project Playground mer av en livsstil. De är tillgängliga för barnen alla timmar på dygnet, alla dagar om året. Vare sig de är i behov av emotionellt eller praktiskt stöd. Samma värderingar som inom en välfungerande familj. Det kallar jag en ansvarsfull och engagerad personal.
Och i den här världen fick jag möjlighet att leva i några månader. Min uppgift var att assistera i uppstarten av en verksamhet som riktar sig till funktionshindrade personer. Det innebar en hel del administrativt arbete. Men det innebar självklart att jag även fick tillfälle att spendera mycket tid med de första sex deltagarna. På så vis lärde jag känna sex underbara unga människor. Unga människor som innan den dagen de kom till Project Playground mer eller mindre hade varit instängda i sina hem, uteslutna från all form av social aktivitet – på grund av sina mentala funktionshinder. Att vara funktionshindrad är dessvärre än idag oerhört stigmatiserat i Sydafrika och många anser det vara resultatet av en förbannelse eller en förhäxning.  Det gör dem till lätta offer för påhopp och ofta innebär bara deras uppenbarelse en stor skam för familjen. Sorgligt nog leder det till att anhöriga håller dem isolerade från omvärlden.
Lika beklämmande som det var att se deras uppdämda behov av närhet, lika upplyftande kändes det att se deras glädje över att få ingå i ett socialt sammanhang. Aldrig tidigare har jag på ett sådant tydligt sätt upplevt den positiva inverkan som medmänsklighet, uppmärksamhet och omtänksamhet har på oss människor. Men nu vet jag.  Jag vet att det kan förvandla en blyg, reserverad och närmast aggressiv person till en gladlynt, humoristisk och charmerande individ. På bara några veckor. Att på nära håll få följa deras utvecklingskurva var helt fantastiskt.
All it takes is love. Ja, utan att ha tänkt på det förut verkar omtanke och kärlek utgöra förutsättningar för vår utveckling. För att våga utvecklas. Och ta steget till att börja visa vem man egentligen är.

söndag 24 mars 2013

Möte med delfiner, Kenyas södra kust


Kenyas kust en tidig morgon.
Dagen innan hade bestått av en nästintill en dagslång diskussion med en försäljare på stranden angående en vad han menade ”härlig” båtutflykt . Utan att egentligen ge oss någon närmare förklaring till utflyktens agenda försökta han ihärdigt att övertala oss till att följa. Inte nog med att vi var tveksamma till att spendera en hel dag på en båt, var det dessutom en dyr aktivitet. Skulle vi våga oss på att köpa grisen i säcken? För att bli lämnade ifred av den påflugna och enträgna försäljaren signerade vi tillslut köpeavtalet och gav honom pengarna för utflykten. Vi hade kapitulerat.
Trötta och utan några större förväntningar satte vi oss i minibusssen som skulle ta oss till naturreservatet där segelbåten väntade. Efter att ha gått ombord hittade vi några bekväma platser där vi kunde passa på att bättre på solbrännan. Därefter lossade vi ankar och styrde ut mot den vidsträckta horisonten.
Solen sken från en molnfri himmel. Med en stor förkärlek till havet njöt jag av åsynen av glittrande vatten i vilket väderstreck jag än vände mig. Att gunga med i båtens vågrörelser ingav en avslappnande känsla.Det hade kanske inte varit ett så dumt beslutet att tillbringa en heldag till havs, trots allt.
Efter en stund började besättningen och några av de andra passagerarna ropa och peka mot vattenytan. Delfiner!! Snabba som blixten letade vi fram kameran. Hängandes ut över relingen försökte vi få en skymt av dem. Det dröjde en stund men sedan fick jag syn på en fena som stack upp över vattenytan. Och så en till och en till. Yes, de hade kommit tillbaka och simmade nu runt båten! En av mina stora drömmar hade äntligen blivit uppfylld – att få se livs levande delfiner i det vilda!
Ett mindre kaos utbröt ombord när alla försökte få bildbevis av vad vi just beskådade. Att ta kort på simmande delfiner visade sig vara en utmaning utöver det vanliga. Det krävdes kvicka akrobatikliknande språng från babord till styrbord i kombination med en övernaturlig reaktionsförmåga. Efter otaliga försök fångade till slut kameralinsen några av dem. Skam den som ger sig!
Nöjd över mitt bildresultat och ännu nöjdare över delfinupplevelsen började jag förstå att den här utflykten redan hade kommit att bli mer minnesvärd än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. När jag inte trodde att jag kunde bli så mycket gladare trodde därför knappt tro mina öron när en av killarna i besättningen ropar: Let´s jump into the water!”. Kaos och glädjetjut utbröt igen men det fanns ingen tid att förlora. Inom några sekunder är jag utrustad med snorkel och cyklop, redo att hoppa i.
Att komma delfinerna så nära att jag nästan kunde ta på dem, att se dem leka och graciöst simma tätt tillsammans är nästintill en obeskrivlig upplevelse. Helt plötsligt infann sig en känsla av harmoni inombords och det var som att jag befann mig i en sagovärld. Helt surrealistiskt.  Jag vet inte riktigt hur länge jag var i vattnet, studerade dem och simmade med dem. Men jag hade gärna stannat längre. Jag kände mig nästan hypnotiserad, så fascinerad var jag av dem. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde ha en sådan effekt på mig. Att de är vackra djur och duktiga simmare är ingen förklaring, det är ett konstaterande. Men jag förstår nu varför de används i terapeutiskt syfte. För sällan har jag känt sådant välbehag och inre ro.
Väl uppe i båten igen insåg jag att min syster kände precis likadant som mig. Men ingen av oss fick fram ett ord. Ingen av oss kunde förklara eller kommunicera den lycka vi kände inombords. Så vi bara tittade på varandra och tjöt och hoppade av glädje. Och skrattade och tjöt lite till. Omvartannat. Det är nog det närmast eufori jag har kommit hittills i mitt liv.
Jag behöver väl knappt säga att det var tvålyriska tjejer som senare tackade försäljaren av båtutflykten. Mer än en gång. Där och då insåg jag att det ibland kanske är bättre att inte har några större förväntningar.