torsdag 28 mars 2013

Project Playground – en oas för utveckling i den sydafrikanska slummen

I slumområdet Langa strax utanför Kapstaden finns en fantastisk juvel som, till skillnad från vanliga juveler, inte ser mycket ut för världen från utsidan. Men när man väl kommer innanför väggarna finner man en värld fylld av energi, kärlek och omtänksamhet.

Juvelen heter Project Playground och är en välgörenhetsorganisation som baserar sig på två olika verksamheter. De erbjuder fritidsaktiviteter efter skolan för barn som bor i slumområdet och de driver ett dagcenter för funktionshindrade barn och unga vuxna. Vad som förenar de båda programmen är deras vision om att ALLA barn ska få vara barn. ALLA barn har rätt till lek och rekreation. ALLA barn behöver uppmärksamhet, uppmuntran, trygghet och inte minst kärlek för att kunna tro på sig själva och inse sitt mänskliga värde.
Det som skapar den underbara stämningen och kärleksfyllda atmosfären, så påtaglig att det går att röra vid den, är människorna. Både barnen och personalen. De är som en stor familj där ingen lämnas utanför och där alla bryr sig om varandra och respekteras. Det är en plats som kan liknas vid ett pussel; var och en är unik och med avsaknadenav en enda bit går enigheten förlorad.
 Jag har aldrig tidigare träffat personer som är så engagerade, drivkraftiga och passionerade över sitt arbete som personalen på Project Playground. De är inte bara en anställd som infinner sig på arbetsplatsen under de timmarna som står noterat i deras kontrakt. För dem är Project Playground mer av en livsstil. De är tillgängliga för barnen alla timmar på dygnet, alla dagar om året. Vare sig de är i behov av emotionellt eller praktiskt stöd. Samma värderingar som inom en välfungerande familj. Det kallar jag en ansvarsfull och engagerad personal.
Och i den här världen fick jag möjlighet att leva i några månader. Min uppgift var att assistera i uppstarten av en verksamhet som riktar sig till funktionshindrade personer. Det innebar en hel del administrativt arbete. Men det innebar självklart att jag även fick tillfälle att spendera mycket tid med de första sex deltagarna. På så vis lärde jag känna sex underbara unga människor. Unga människor som innan den dagen de kom till Project Playground mer eller mindre hade varit instängda i sina hem, uteslutna från all form av social aktivitet – på grund av sina mentala funktionshinder. Att vara funktionshindrad är dessvärre än idag oerhört stigmatiserat i Sydafrika och många anser det vara resultatet av en förbannelse eller en förhäxning.  Det gör dem till lätta offer för påhopp och ofta innebär bara deras uppenbarelse en stor skam för familjen. Sorgligt nog leder det till att anhöriga håller dem isolerade från omvärlden.
Lika beklämmande som det var att se deras uppdämda behov av närhet, lika upplyftande kändes det att se deras glädje över att få ingå i ett socialt sammanhang. Aldrig tidigare har jag på ett sådant tydligt sätt upplevt den positiva inverkan som medmänsklighet, uppmärksamhet och omtänksamhet har på oss människor. Men nu vet jag.  Jag vet att det kan förvandla en blyg, reserverad och närmast aggressiv person till en gladlynt, humoristisk och charmerande individ. På bara några veckor. Att på nära håll få följa deras utvecklingskurva var helt fantastiskt.
All it takes is love. Ja, utan att ha tänkt på det förut verkar omtanke och kärlek utgöra förutsättningar för vår utveckling. För att våga utvecklas. Och ta steget till att börja visa vem man egentligen är.

söndag 24 mars 2013

Möte med delfiner, Kenyas södra kust


Kenyas kust en tidig morgon.
Dagen innan hade bestått av en nästintill en dagslång diskussion med en försäljare på stranden angående en vad han menade ”härlig” båtutflykt . Utan att egentligen ge oss någon närmare förklaring till utflyktens agenda försökta han ihärdigt att övertala oss till att följa. Inte nog med att vi var tveksamma till att spendera en hel dag på en båt, var det dessutom en dyr aktivitet. Skulle vi våga oss på att köpa grisen i säcken? För att bli lämnade ifred av den påflugna och enträgna försäljaren signerade vi tillslut köpeavtalet och gav honom pengarna för utflykten. Vi hade kapitulerat.
Trötta och utan några större förväntningar satte vi oss i minibusssen som skulle ta oss till naturreservatet där segelbåten väntade. Efter att ha gått ombord hittade vi några bekväma platser där vi kunde passa på att bättre på solbrännan. Därefter lossade vi ankar och styrde ut mot den vidsträckta horisonten.
Solen sken från en molnfri himmel. Med en stor förkärlek till havet njöt jag av åsynen av glittrande vatten i vilket väderstreck jag än vände mig. Att gunga med i båtens vågrörelser ingav en avslappnande känsla.Det hade kanske inte varit ett så dumt beslutet att tillbringa en heldag till havs, trots allt.
Efter en stund började besättningen och några av de andra passagerarna ropa och peka mot vattenytan. Delfiner!! Snabba som blixten letade vi fram kameran. Hängandes ut över relingen försökte vi få en skymt av dem. Det dröjde en stund men sedan fick jag syn på en fena som stack upp över vattenytan. Och så en till och en till. Yes, de hade kommit tillbaka och simmade nu runt båten! En av mina stora drömmar hade äntligen blivit uppfylld – att få se livs levande delfiner i det vilda!
Ett mindre kaos utbröt ombord när alla försökte få bildbevis av vad vi just beskådade. Att ta kort på simmande delfiner visade sig vara en utmaning utöver det vanliga. Det krävdes kvicka akrobatikliknande språng från babord till styrbord i kombination med en övernaturlig reaktionsförmåga. Efter otaliga försök fångade till slut kameralinsen några av dem. Skam den som ger sig!
Nöjd över mitt bildresultat och ännu nöjdare över delfinupplevelsen började jag förstå att den här utflykten redan hade kommit att bli mer minnesvärd än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. När jag inte trodde att jag kunde bli så mycket gladare trodde därför knappt tro mina öron när en av killarna i besättningen ropar: Let´s jump into the water!”. Kaos och glädjetjut utbröt igen men det fanns ingen tid att förlora. Inom några sekunder är jag utrustad med snorkel och cyklop, redo att hoppa i.
Att komma delfinerna så nära att jag nästan kunde ta på dem, att se dem leka och graciöst simma tätt tillsammans är nästintill en obeskrivlig upplevelse. Helt plötsligt infann sig en känsla av harmoni inombords och det var som att jag befann mig i en sagovärld. Helt surrealistiskt.  Jag vet inte riktigt hur länge jag var i vattnet, studerade dem och simmade med dem. Men jag hade gärna stannat längre. Jag kände mig nästan hypnotiserad, så fascinerad var jag av dem. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde ha en sådan effekt på mig. Att de är vackra djur och duktiga simmare är ingen förklaring, det är ett konstaterande. Men jag förstår nu varför de används i terapeutiskt syfte. För sällan har jag känt sådant välbehag och inre ro.
Väl uppe i båten igen insåg jag att min syster kände precis likadant som mig. Men ingen av oss fick fram ett ord. Ingen av oss kunde förklara eller kommunicera den lycka vi kände inombords. Så vi bara tittade på varandra och tjöt och hoppade av glädje. Och skrattade och tjöt lite till. Omvartannat. Det är nog det närmast eufori jag har kommit hittills i mitt liv.
Jag behöver väl knappt säga att det var tvålyriska tjejer som senare tackade försäljaren av båtutflykten. Mer än en gång. Där och då insåg jag att det ibland kanske är bättre att inte har några större förväntningar.