Kenyas kust en tidig morgon.
Dagen innan hade bestått av en nästintill en dagslång
diskussion med en försäljare på stranden angående en vad han menade ”härlig” båtutflykt
. Utan att egentligen ge oss någon närmare förklaring till utflyktens agenda
försökta han ihärdigt att övertala oss till att följa. Inte nog med att vi var
tveksamma till att spendera en hel dag på en båt, var det dessutom en dyr
aktivitet. Skulle vi våga oss på att köpa grisen i säcken? För att bli lämnade
ifred av den påflugna och enträgna försäljaren signerade vi tillslut köpeavtalet
och gav honom pengarna för utflykten. Vi hade kapitulerat.
Trötta och utan några
större förväntningar satte vi oss i minibusssen som skulle ta oss till
naturreservatet där segelbåten väntade. Efter att ha gått ombord hittade vi några
bekväma platser där vi kunde passa på att bättre på solbrännan. Därefter
lossade vi ankar och styrde ut mot den vidsträckta horisonten.
Solen sken från en molnfri himmel. Med en stor förkärlek
till havet njöt jag av åsynen av glittrande vatten i vilket väderstreck jag än
vände mig. Att gunga med i båtens vågrörelser ingav en avslappnande känsla.Det
hade kanske inte varit ett så dumt beslutet att tillbringa en heldag till havs,
trots allt.
Efter en stund började besättningen och några av de andra
passagerarna ropa och peka mot vattenytan. Delfiner!! Snabba som blixten letade
vi fram kameran. Hängandes ut över relingen försökte vi få en skymt av dem. Det
dröjde en stund men sedan fick jag syn på en fena som stack upp över
vattenytan. Och så en till och en till. Yes, de hade kommit tillbaka och
simmade nu runt båten! En av mina stora drömmar hade äntligen blivit uppfylld –
att få se livs levande delfiner i det vilda!
Ett mindre kaos utbröt ombord när alla försökte få bildbevis
av vad vi just beskådade. Att ta kort på simmande delfiner visade sig vara en
utmaning utöver det vanliga. Det krävdes kvicka akrobatikliknande språng från
babord till styrbord i kombination med en övernaturlig reaktionsförmåga. Efter otaliga försök fångade till slut kameralinsen några av dem. Skam den som ger sig!
Nöjd över mitt bildresultat och ännu nöjdare över
delfinupplevelsen började jag förstå att den här utflykten redan hade kommit
att bli mer minnesvärd än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. När jag
inte trodde att jag kunde bli så mycket gladare trodde därför knappt tro mina
öron när en av killarna i besättningen ropar: Let´s jump into the water!”. Kaos
och glädjetjut utbröt igen men det fanns ingen tid att förlora. Inom några
sekunder är jag utrustad med snorkel och cyklop, redo att hoppa i.
Att komma delfinerna så nära att jag nästan kunde ta på dem,
att se dem leka och graciöst simma tätt tillsammans är nästintill en
obeskrivlig upplevelse. Helt plötsligt infann sig en känsla av harmoni
inombords och det var som att jag befann mig i en sagovärld. Helt
surrealistiskt. Jag vet inte riktigt hur
länge jag var i vattnet, studerade dem och simmade med dem. Men jag hade gärna
stannat längre. Jag kände mig nästan hypnotiserad, så fascinerad var jag av
dem. Jag förstår fortfarande inte hur de kunde ha en sådan effekt på mig. Att
de är vackra djur och duktiga simmare är ingen förklaring, det är ett
konstaterande. Men jag förstår nu varför de används i terapeutiskt syfte. För
sällan har jag känt sådant välbehag och inre ro.
Väl uppe i båten igen insåg jag att min syster kände precis
likadant som mig. Men ingen av oss fick fram ett ord. Ingen av oss kunde
förklara eller kommunicera den lycka vi kände inombords. Så vi bara tittade på
varandra och tjöt och hoppade av glädje. Och skrattade och tjöt lite till.
Omvartannat. Det är nog det närmast eufori jag har kommit hittills i mitt liv.
Jag behöver väl knappt säga att det var tvålyriska
tjejer som senare tackade försäljaren av båtutflykten. Mer än en gång. Där och då insåg jag att det ibland kanske är bättre att inte har några större
förväntningar.
Spännande att få ta del av denna upplevelse i ditt liv - en upplevelse jag aldrig haft men är väldigt nyfiken på! Engagerande språk som man hänger med i trots ibland rätt långa meningar. Möjligen hade dramaturgin vunnit något på att än mer förstora den nästan likgiltighet på gränsen till olust jag gissar ni kände när ni tackade ja till erbjudandet, vem har inte fått sådana erbjudanden och hur ska man veta att det är en bra utflykt? Blir lite nyfiken på den där försäljaren...
SvaraRadera